I fredags var det två månader sen Ninja gick bort. Tårarna har inte slutat rinna men det är lite längre mellan dem. Saknad efter nån man älskat så högt gör vedervärdigt ont och ibland funderar jag på om jag nånsin kommer sluta gråta? Jag har fortfarande svårt att förlika mig med tanken på att inte hon finns mer.
Saknaden efter Tazzen finns samtidigt och smärtar men är lite lättare att ta, då han under en längre period var sjuk och att det på något vis mer kändes som att man gjorde honom en tjänst att somna in och slippa plågas mer. Älskade Tazzen! Så god och snäll!
Har gjort om på bloggen, bytt bakgrund, header m.m. för att ta ännu ett steg till, dags att gå vidare och se framåt. Det har tagit emot att ta bort Ninjas och Tazzens egna sidor, att radera kändes så definitivt men de kommer inte tillbaks. Lade istället till en sida uppe i menyn som heter ”änglar” där jag samlat älskade djur som vi mist genom åren. Då känns de inte helt borta, de finns på en egen sida och kvar i våra hjärtan.
vattenhunden.wordpress.com 
Fint skrivet, marita!
Tack, bästa Emelie!
Är i torpet och försöker IGEN…….
För det första….underbar header på mysiga Zelda 🙂 så klockren bild på henne!!!
För det andra…bra att du går vidare även om det kommer vara måånga långa pissiga dagar då tårarna bara trillar…och antagligen kommer du aldrig förlikas med tanken att lyckliga hunden är borta…men som du skriver hon och dom andra husdjuren kommer aldrig aldrig försvinna helt utan för alltid finnas kvar i en del av hjärtat ❤
för det tredje….kram 🙂
Headerbilden har Lina tagit efter att vi spårat, då var ju Zelda såååå varm att hon tyckte det var dags att svalka sig 😉
Och… nu rinner tårarna igen… och jag vet att du om nån, vet hur jobbigt det är att mista ett djur… kram!